En telefon till räddning

Ryggen smärtar något så otroligt när jag vaknar att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig upp ur sängen. Jag försöker försiktigt sätta mig upp, men det går bara inte. Smärtan skär igenom kroppen på mig och tårarna svämmar över i ögonen trots att jag försöker hålla emot. Jag lägger mig ner igen och provar att förflytta benen i sidled så att de kommer ut över kanten på sängen. Det går hyfsat fram till kanten, men när stödet under benen försvinner så hugger det till i ryggen igen. Jag skriker högt och börjar bli förtvivlad. Hur ska jag ta mig upp? Jag börjar se mig omkring för att hitta något att ta tag i som stöd, men det finns inget att häva mig upp mot. Långsamt går det upp för mig att jag behöver hjälp, jag kommer inte att klara det här på egen hand. Som tur är ligger min telefon på nattduksbordet, men min arm är inte tillräckligt lång för att nå den från min position i sängen. Jag börjar försiktigt att försöka åla mig i sidled för att komma närmare bordet och telefonen. Varje liten centimeter är som tortyr och jag både gråter och skriker innan jag har förflyttat mig så mycket så att jag kan nå telefonen. När jag når den söker jag snabbt på naprapat vasastan för att se vilken naprapat som är närmast mig. Kanske kan man be någon komma upp och behandla mig i sängen. Efter att ha hittat en naprapat ringer jag min bror som har nycklar hem till mig. Han får se till att naprapaten kan komma in. Tänk om telefonen varit längre från sängen, då hade det handlat om flera dagar innan jag hade kunnat höra av mig till någon. Undrar hur lång tid det skulle ta innan någon blev orolig för mig om de inte hörde av mig. Hur kan de här tankarna komma och faktiskt vara aktuella för mig, som bara är 27 år gammal. Ett ryggskott kan tydligen drabba vem som helst, när som helst.

naprapat vasastan

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *